Som en mur. Kanske är det så man ska se på Christer Strömholm och hans fotografi? Svår att kategorisera, gatufotograf eller något annat? Personligen ser jag nog hans bilder som ganska personliga och mörka. Inte så mycket gatufoto, utan de har något som gatufoto typ Bressons ofta saknar. Bresson m.fl registrerar utanför sin egen bubbla, det blir mera ytligt. Medan Strömholm i det han registrerar kanske ser sig själv och sin inre verklighet? Eller som Lasse Söderberg uttrycker det i deras gemensamma bok "Resa i svartvitt": "Baudelaire hade ifrågasatt fotografiet därför att det var naturligt, alltför slaviskt underkastat verkligheten. Något av samma misstro spårar man bakom Christers bilder: det han sökte var yttre bekräftelse på inre antaganden." Vidare: "Det fanns en mörk, bortvänd sida hos Christer. Det var den som hade fört honom in i nazistkretsar när han var mycket ung. Det var den som fick honom att se döden som en stimulerande del av livet och som gav hans bilder deras starka laddning."
Strömholm levde sina sista år i Höganäs, och här har funnits en gata uppkallad efter honom. När vi till slut hittade den och vandrade längs dess hela väg, såg vi inte en enda skylt som visade dess namn. Varken det gamla eller det nya. Kanske hade man inte hunnit sätta upp de nya skyltarna? Man hade i Höganäs, precis som i Stockholm, beslutat att döpa om gatan efter att den uppmärksammade boken av Andreas Gedin, om Strömholms nazistiska förflutna, kom ut i början av året. Man rättade även här in sig i ledet, där redan kända uppgifter om Strömholm (jag läste och hörde om det på radion, bl.a av honom själv, första gången för över 30 år sen), presenterades som nya. Den 10 april 2025 beslutade i alla fall bygg- och miljönämnden i Höganäs kommun att göra ett namnbyte på Christer Strömholms gata.
Väldigt lite i Gedins bok var nytt får man nog säga. Vad tillförde den kan man undra, mer än att författaren fick stor uppmärksamhet och att svenskar i gemen (som inte tidigare känt till Strömholm) numera fick veta att den store fotografen egentligen var en skitstövel? Men sanningen är nog betydligt mera komplicerad än många tror. Att Christer Strömholm till slut kom att påverkas av sin socialdemokratiske vän Conny Andersson, föreståndaren för Konsums bokhandel på Sveavägen och som stridit som frivillig mot fascismen/nazismen och kommunismen tillsammans med Christer i Spanien, Finland och Norge, verkar inte ha någon betydelse. Strömholms förehavanden i slutskedet av kriget och strax därefter kan tyckas märkliga, men är ändå något som det kan finns förklaringar till. Andersson och Strömholm hade likviderat tyskar i Stockholm, och som tidigare nazist kan den senare ha setts som en utmärkt aspirant för kontraspioneri. De krigförande parterna hade Stockholm som spioncentrum, då det var en av få städer där alla kunde röra sig fritt, oavsett vilken sida man stod på. Inget kan uteslutas i det perspektivet.
Man kan tycka vad man vill om dessa räddhågsna beslut att inte vilja sammankopplas med nazism, men något konstigt är det att man nu plötsligt får sådan eld i baken att Sveriges främsta fotograf genom tiderna, Hasselbladsprismottagare mm, och som bl.a genom sin Fotoskola i Stockholm satt outplånliga avtryck på svensk fotografi samt inspirerat mängder med fotografer, ska förpassas till historiens sophög genom att utplåna gatunamn som uppkallats efter denne. I sanning märkligt må man säga! Nu ska gatan bakom muren istället kallas för "Lergodsgatan". Ett namn som kanske bättre passar miljön längs dess sträckning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar