EN TREDJE STAD

Ljungby. Andra gången jag är där och fotograferar. Då, när jag själv skulle till öronläkaren för att skaffa hörapparat vintern 2022/23. Nu, när min Margret var där för att kolla sin syn för ett par veckor sen. Och det satt samma film i kameran vid båda tillfällena, Ilford HP5plus. Kamerorna var dock olika. Då Exakta 66 och nu Hbl 500 CM. En bild tog jag samma som då (för att jämföra). Annars helt nya utsnitt som jag inte såg då. Trots att jag gick ungefär samma gator och kvarter och letade.

____________

EN ANNAN STAD

Årsta - Årstaberg - Liljeholmen. En del av Stockholms Stad. Fram till årsskiftet 2024/25 besökte vi denna del av Stockholm regelbundet flera gånger per år eftersom dottern med familj bodde där då. Numera är de bosatta betydligt närmare oss, nämligen i Växjö. Men Årsta med omgivningar var under några år lite av mina jaktmarker för bild. Här hade jag min Pentax 67 med mig under sportlovet 2023 då vi var där på besök. En fantastisk kamera, även om jag fördrar helt kvadratiskt före 6x7 proportionerna. Men ibland vill man ha lite omväxling.

STADEN 2.0

Som för det mesta försöker jag göra bilder som jag vill ska klara sig även med vanlig rak fotografi och okonstlad teknik, Straight Photography som man kallar det, i svartvitt eller färg. Det är en större utmaning och det som jag tycker fotografi egentligen går ut på. Att hitta ett utsnitt som kan bli intressant även med helt vanlig rak fotografi utan att försöka skruva till det på något sätt. Och att inte försöka bearbeta allt för mycket i efterhand, varken i mörkrummet eller datorn.  Det har jag försökt hålla mig till i mitt projekt STADEN som visades på Stadsbiblioteket i Växjö hösten 2024. Det var bilder som jag fotogaferade under det att cellgiftsbehandlingen pågick hösten/vintern 2023-24 samt något halvår efteråt. Och då främst i samband med behandlingarna jag fick varje vecka under besöken på onkologen, då man även fyllde på eller tog bort flaskan med cellgifter som var kopplad till en kanyl i armen. Då tog jag tillfället i akt att gå en runda på stan med kameran.

Nu har det projektet utvecklats till en andra del, STADEN 2.0. Och det av en slump kanske man kan säga. När Margrets vattengymnastik i Hovmantorp lades ner efter hösten 2025, så började hon på Korpens dito i Växjö simhall istället. Och under tiden hon håller på med det så går jag mina rundor i Staden och fotograferar. Jag har inga speciella planer med detta, som Smoliansky sa.: "Jag bara gör". Sen får man se vad det blir i slutändan? Passionen att skapa bilder är det som driver på och lusten för det är större än någonsin. Att få ha hälsan och kunna syssla med bildskapande när man fyllt 70 och gått igenom en canceroperation med följande efterbehandling, är något man ska vara tacksam för. Det kunde ju blivit något helt annat, och risken för det är ju heller inte borta. Man ska inte ta någonting för givet. Men så länge passionen finns och man kan ta sig fram i livet utan större problem, är det bara att köra på.

Så jag jobbar vidare med STADEN 2.0, både i svartvitt och färg. Det känns bra att ha något att arbeta med, oavsett vad det blir av det i slutändan. Själv tycker jag att jag utvecklats bildmässigt av detta sökande i staden. 2023-24 såg jag kanske inte så mycket detaljer, men nu har jag även börjat leta efter sånt. Man måste gå in i sig egen värld, avskärma sig och ha tunnelseende. Folk på gatan tycker säkert man beter sig märkligt och frågar sig kanske varför man står och riktar kameran rakt in i en betongvägg eller ner i gatan. Men det är sånt man får lägga åt sidan, och bara låta sig störas av om någon frågar. Visar man upp lite bilder på mobilen så brukar det ändå klarna för dom, även om dom har svårt att se det man själv ser. Även att se någon mening i det. Bildkonst tar tid att lära sig uppskatta och se "det finstilta" i. Ungefär som att en nybröjare inom schack direkt skulle kunna se finesserna och lära sig allt finlir som finns där på en kvart. Och det är nog likadant med det mesta. En novis behöver lära sig, träna och få erfarenheter. Även när det "bara" gäller att se och ta till sig fotografi och annan bildkonst.

____________

NÄR KYLAN BITER OCH VINDEN ILAR...

När vi äntligen fått något som liknar vinter i Sydsverige, infinner sig som vanligt välkända problem med kamerafunktioner. Både för digitala och analoga diton. För elektroniska och batteriberoende kameror är det oftast batterikapacitéten som försvinner och gör kameran obrukbar. Men det finns lösningar på sånt, med batteripack som kan bäras innanför kläderna i kroppsvärmen t.ex. För bl.a Pentax 67 som är batteriberoende, finns en extern batterihållare med sladd till en adapter som man sätter i batterifacket, och som man sen kan ha i fickan eller intill kroppen innanför kläderna. Men för helmekaniska kameror kan temperaturer ner mot nollan och på minussidan innebära att slutarna blir trögare. Speciellt de som har ridåslutare i kamerahuset är känsliga, t.ex Hasselblads första modeller 1600f och 1000f. De efterkommande modellerna från 500C/500 CM och framåt, har inte dom problemen eftersom slutaren finns inbyggd i optiken. Kylan kan säkert ställa till med problem även då, men risken är nog mindre.

Helmekaniska kameror med ridåslutare som t.ex Pentacon Six TL Exakta 66 och de Ukrainska Kiev-kamerorna med samma P6-optikfattning, är mera känsliga. Mina erfarenheter säger dock att den allra första modellen av dessa, Kiev 6C (6S), är mindre känslig för kyla. Jag skaffade en Arax 60 från Ukraina, vilket är en ombyggd och restaurerad Kiev 60, för några år sen. När temperaturen gick ner mot +5 så började slutaren krångla och låsa sig, eller inte utlösa alls. Den sålde jag med förbehållet att den tål kyla sämre. Och ersatte den med en Kiev 6C som är dess föregångare och den första av dessa modeller, fast med avtrycket på fel (vänster) sida. När jag sedan skaffade en 90mm Vega 12 optik med P6-fattning från en Lidköpingsfirma så kom den på ett gammalt Kiev 6C hus. Jag har fotograferat i minus 20 grader med blåst på sjön, med båda dessa kamerahus, och de har fungerat perfekt både på de kortare och lite längre tiderna. Inga avvikelser i exponeringarna heller.

Jag har funderat på varför denna första modell verkar gå bättre i kyla? Man flyttade ju avtrycket till rätt (höger) sida i den efterföljande modellen Kiev 60. Innebar det att det blir en mera komplicerad överföringsmekanism till slutaren i kameran, som jag tror sitter på vänster sida i båda dessa? Och att det på något sätt kan påverka att kameran inte löser ut rätt i kyligare väderlek? Metall sväller ju (dock bara mikroskopiskt lite) i kyla, och när metalldelar ligger mot varandra och även ska röra sig mot varandra som i mekaniska kameror, kan då denna minimala utvidgning av metallen spela en roll? Inte vet jag, men det är i alla fall en teori jag har. Kiev 6C verkar också i min subjektiva bedömning, vara lite mera robust byggd. Kanske gjorde man avkall på materialen/konstruktionen i den efterföljande modellen Kiev 60, för att spara pengar och resurser? Det är också en teori som får förbli en spekulation. Mitt intresse för kameramekanik är inte tillräckligt stort för att jag ska kunna reda ut det själv. Jag fotograferar och gör det med grejor som jag ser fungerar. Tekniken/mekaniken är inte mitt största intresse. Mer än just det, att jag försöker välja fungerande saker.

Bilderna här nedan är fotograferade med ett av de två husen Kiev 6C samt Kentmeres Pan 400, en blåsig och kylslslagen dag i Växjö, nu i början på februari. Visserligen bara minus 6-7, men ändå. Vinden ger en lägre temperaturmässig kyleffekt, säkert motsvarande -10 till -12. Kameran gick problemfritt och exponerade som den ska. På den satt den fina Xenotar MF 2,8/80mm från tyska Schneider Kreutznach. Den man väl får kalla toppnormalen för dessa normaler med P6-fattning. Fullt jämförbar med Hasselblads Planar 2,8/80mm från Carl Zeiss. Men Biometaren från Zeiss Jena i Öst går inte av för hackor heller. Den dög som standardnormal åt japanska Bronica när de beställde den från Zeiss Jena under en period på 1970-talet till ett av sina mellanformats kamerahus. Och då ska man veta att Bronicas optik normalt annars beställdes från det välrenomerade japanska företaget Nikon. Även västtyska Exakta tog fram en normal  med Jenas Biometar-formula till sina Exakta 66 hus, vilket ju visar att den är en bra konstruktion. Den Ukrainska normalen med P6-fattning från Arsatfabriken i Kiev och till  deras  Kievkameror, Volona-3 2,8/80 (Arax 2,8/80), ligger dock snäppet efter Zeiss Jenas Biometar, men inte långt ifrån. "Kungen" Xenotar MF sitter dock säkert på sin tron, även om den lider lite grand av ströljuskänslighet i motljus. Det finns dock bot för sånt i form av motljusskydd utformade som kvadratiskt kompendium. Och som de flesta vet, fotografi är oftast inte en fråga om teknisk perfektion.

VÄXJÖ - 2026 01 28

Mina vandringar i STADEN fortsätter och det dyker upp nya bilder för mina ögon hela tiden. Kameran är verktyget jag använder för att rama in de bilder jag ser. Jag pysslar mest bara med rak och "ärlig" (kanske ett kontroversiellt uttryck?) fotografi. Utan några utsvävningar i varken ädelförfaranden, specialmetoder i mörkrummet eller datorns rika möjligheter att förändra och bearbeta bildfiler på olika sätt. Kopiering i svartvitt med traditionellt mörkrumshantverk som inte tar bort eller lägger till och som håller sig inom en ganska moderat nivå vad gäller återgivningen, det är det som gäller för mig normalt sett.

Sedan jag slutade med lithkopieringen pga det cancerframkallande hydrokinonet i lithframkallaren, så blir det inte några större utsvävningar i det tekniska bildutseendet. Jag har även sedan länge valt bort både vanliga framkallare med hydrokinon och de sura/luktande fixen till förmån för miljövänligare alternativ. Även den gamla hederliga D76 för filmframkallningen är numera ett minne blott för mig då även den innehåller hydrokinon. Det är Adox mera miljövänliga och hydrokinonfria XT-3 (typ Kodaks X-tol) som fått ersätta den.

Men jag kan någon gång ändå göra lite utsvävningar vad gäller det tekniska utseendet. Ibland kan det tillföra bilder något som förstärker uttrycket i bilden. Då kan det vara motiverat. Men bilden tycker jag ska hålla ändå även utan det man tillför. Man ska inte tro att en bild blir bättre för att man använder specialtekniker. I så fall är det ju enbart något ytligt/estetiskt man lägger till, men sånt brukar ju publiken falla för, och även jurys och många gallerister har man förstått. Då blir det ju något som kan verka intressant även för en större publik och även sälja bättre. Vackra och "estetiskt tilltalande" bilder, det är nog vad som går hem mest skulle jag tro. Men är det de intressantaste?

Det jag ändå kan sväva ut med numera är det jag började med redan på 1990-talet, med att kopiera bilden tillsammans med olika strukturer som finns i diverse tunna transparenta material. Det är helt ofarligt ur hälsosynpunkt och det kan ibland tillföra något, men passar inte för allt. Det påminner lite om resultaten som blev med ett av mina favoritpapper för lithkopiering, det ryska Slavich Unibrom 160BP. Jag har även en del olika handgjorda papperstyper som jag kan bestrykas med flytande silveremulsion för att få fram intressantare tekniska resultat. Men även det tycker jag man ska använda med förstånd och bara när det passar eller kan förstärka uttrycket i bilden.

Det som är mest givande för mig personligen tycker jag ändå är när man kan få fram bilder som är intressanta även utan att skruva till det på något sätt. Rak/Straight Photography som man brukar kalla det. Det är utmaningen man har som fotograf som jag ser det, och det som är det unika med fotografi. Annars blir det mera typ pictorialismen kring förra sekelskiftet, då man ville särskilja sig från fotografiet och närma sig den målade konsten med olika "bearbetningar" av det ursprungliga fotografiet. Ett mera estetiskt sätt att se på den fotografiska bilden, och som nu i den digitala tidsåldern med allt man kan göra i en dator, åter har fått ett uppsving. Fotografi är ändå tillräckligt bra i sig självt, det tycker jag är en bra utgångspunkt.

STADEN 2.0
BW 11 - 2026
Växjö 2026 01 28
Silvergelatinfotografi 27x27cm

VÄXJÖ - 2026 01 25

 

STADEN 2.0
BW 9 - 2026
Växjö 2026 01 25
Silvergelatin 27x34,5cm

SAMMANFATTNING AV ÅRET SOM GÅTT

2025 blev ett mellanår vad gäller fotografi. Efter det mera intensiva 2024. Dock deltog jag med tre fotogram vid den jurybedömda utställningen 30x30 på galleri Oscar i Mjöhult utanför Höganäs under hösten. Och även med några bilder under den lokala Konst- och Hantverksgruppen i Lessebo och deras Midsommarutställning. Men jag känner alltmera att fotografi, i alla fall den fotografi som jag ser som den mest intressanta och som jag tycker håller fast vid fotografibegreppet per definition, är lite malplacerad i dessa sammanhang. Man vill gärna att det ska sticka ut på ett eller annat sätt mot vanlig fotografi, genom att exempelvis förädla fotografiet med olika metoder. Typ udda/speciella/ kameror eller äldre förfaranden i mörkrummet, från fotografins barndom (mer eller mindre giftiga) eller annat där tryck och/eller specialtekniker används med fotografi som utgångspunkt. Eller för den skull modernare digitala metoder med datorns hjälp som på olika sätt vill "förädla" bilderna och närma sig den målade- eller grafiska konsten i uttryck och resultat. Är det vad man vill se så blir den vanliga raka fotografin i färg eller svartvitt inte lika gångbar längre. Det ska skruvas till rent tekniskt på olika sätt för att anpassas till konstvärldens normer och synsätt. Men jag kan ha fel. Det är min personliga upplevelse.

En del säger att konsten har "kapat" fotografin. Strömholm skrev redan på sin tid  att "i konstfamiljen är fotografen något av en bortbyting. Osäker på sitt ursprung, kan även en bra bildskapare ta till sig de mest underliga attityder: Bildskaparen kan se sig själv som "bara fotograf" och låna ut sitt språk till journalistiken och den politiska propagandan. I vissa fall blir fotografen "proffset" som säljer sitt kunnande och prostituerar sina ögon. Den mest förljugna attityden har de som hoppas ge fotografin ett lika-penningvärde med måleriet. De förstör sina negativ, och önskar sälja kopiorna som investeringsobjekt."

Att året för min del blev ett mellanår fotografiskt har sina förklaringar. Försommaren och sommaren ägnades åt husmålning och diverse reparationer av panel. Under sommaren/förhösten rensade vi även garagets takpannor från mossa och alger, samt lagade panelen och målade där också. Inne i garaget har vi färdigställt arbetet med att sätta isolering i väggarna och klä dom med gipsskivor samt förbereda för diverse elarbeten som ska komma nu detta nya år 2026. Och nu i slutet av året har vi dessutom fått hela hustaket med innertak, pannor, vindskivor och allt plåtarbete (även runt skorsten), helt utbytt, samt panelen på baksidans gavelspets utbytt och justerad så att den ligger rätt över plåten mot husets nederdel. Köks/altandörren är utbytt och garagets framsida har också fått ny panel. En port väntar vi på att få levererad och insatt de närmaste dagarna. Detta med hustaket, panelen och garaget, har vi inte kunnat eller orkat med själva utan anlitat en byggfirma för. Men slutmåla det som nu är utbytt till nytt grundmålat, ska vi försöka göra själva under försommaren som kommer. Till detta kan läggas en månads konvalecens med först 14 dagars influensa (som jag och Margret ådrog oss under ett besök på Ullared med trångt, mycket folk och dålig ventilation under vår vecka i Falkenberg i slutet av augusti) och sen ytterligare 14 dagars bihåleinflammation på det som följd. Så ni förstår nog varför 2025 blev som det blev gällande mitt fotograferande. Och ser man till starten av 2026, så har det fortsatt gå på sparlåga, även om jag gjorde en fotosession vid det sedan 1981 nedlagda Bröderna Greéns Glas- och Kristallsliperi nu i början på året. Trots att det var rent dokumentärt så tycker jag det blev lyckat i alla fall.

För att det ska bli några bilder till denna första blogbpost för 2026, kommer några av de 29 som blev resultatet av fotograferingen vid Kristallsliperiet i Fagerhult för 9 dagar sedan. Jag använde en över 50 år gammal Zeiss/Contax 28mm adapterad på ett 6 år gammalt digitalt kamerahus.

____________

ETT TAG SEDAN SIST...

Bloggposterna kommer inte så tätt men att göra något som mer eller mindre framtvingas av en slags tävlan om att producera så mycket som möjligt på kortast tid, brukar inte vara intressant. För mig är det bilderna som är det viktiga och det som jag vill visa i första hand. Det är ju kommunikation med fotografi/bild jag personligen är intresserad av. Inte reportage med bilder som illustrationer. Det är en annan sak som visst kan vara lika intressant, om man har det intresset. Men det har inte jag. Jag försöker åtminstone göra bilder som ska vara intressanta i sig själva, oavsett vad det är jag fotograferar. Motivet jag hittar bilderna i spelar mindre roll. Eller som CHR skrev på en av sina lappar: Låt inte motivet skymma bilden!

Och det har ju hänt lite i bildproduktionen under hösten i alla fall. Jag vill bara visa ett litet axplock av det och sen får bilderna tala. Vill jag säga något med bilderna? Nej, man får läsa av dom på sitt egna sätt. Men jag hoppas ändå att de är något som kan smälta in hos den som ser dom och att det sedan kan utvecklas känslor, tankar, mönster, frågor, geometrisk harmoni/disharmoni eller andra underfundigheter ur det. Personliga, inte styrda av mig genom texter eller titlar utan genom det som finns i bilden. Jag som fotograf/bildmakare blir mera den som sätter igång det hela, och sen kan det utvecklas år olika håll. Och ställa frågor. Istället för att ge färdiga svar får man ställa frågorna. Ibland är det mera uppenbart hur man tänkt eller komponerat när man fotograferat. Ibland är det estetik och komposition som får tala, ibland något annat eller bådadera. Men det väsentliga är att bilden inte blir någon slags illustration, ett fotografi rakt upp och ned utan tanke eller frågeställning, utan att där finns något annat. Så funderar jag personligen.

Anders Petersen menade i P1:s Söndagsintervju för några veckor sen att i Sverige förstår man sig inte på fotografi. Det finns väldigt lite uppskattning och förståelse för fotografi och fotografins historia här i landet. I Paris t.ex, säger Petersen, blir man uppskattad som fotograf och det man försöker göra som fotograf. Det blir man inte här. Det har varit så många intressanta utställningar i t.ex Stockholmstrakten, och det skrivs knappt ett ljud om det, eller skrivs. Det är verkligen trist. Intresset finns inte och kunskapen finns inte. Det var faktiskt mycket bättre i slutet av 60-talet och 1970-talet. Det är en annan tid. Och det finns inte tillräckligt intresse för att lära sig någonting om fotohistoria. Vi har till exempel i Sverige inte ett museum eller någon större institution som tar hand om svensk fotografi och den rikedom som finns i svensk fotografi. Vi har absolut ingenting. Vi kan jämföra med exempelvis staden Paris som har fyra stycken museer som är statligt understödda.

En hård dom kan man tycka, men jag upplever samma sak. Man förstår sig inte på fotografi och gallerier och andra är inte heller intresserade av att göra det. Man verkar hellre vilja att fotografin ska anpassa sig till övrig konst, som ju i grunden är totalt skild i sin karaktär från fotografi. Rak sk "straight photography" har svårt att få gehör, även om den har hög både teknisk och bildmässig kvalitét. Man vill att det ska sticka ut, efterarbetas, bearbetas och "manipuleras" för att det ska gå hem. Det kan vara speciella kameror som ger olika effekter, diverse operationer och bearbetningar i dator eller mörkrum, gamla metoder från 1800-talet eller annat. Men det ska inte se ut som vanlig rak fotografi, då blir det genast svårare. Även för fotografen skulle jag vilja säga. För den svåraste konsten är att få till något vettigt och intressant ur vanlig rak fotografi i färg eller svartvitt, utan att "joxa till det", men ändå göra det till något som kan få en betydelse som bild, inte bara som illustration eller rent tekniskt spektakulärt/ovanligt. Och publiken verkar följa efter "etablissemanget" och uppskattar inte den typen av fotografi lika mycket. Det är vad jag känner i alla fall.

En fortsatt fin helg önskas de som läser, och tittar på bilderna här! Om jag lyckas göra så mycket bloggposter som kan vara intressanta, det vet jag inte? Jag upplever det som att de som skriver mycket text drar mest intresse till sig. Och det finns det ju lite av här, även om bilderna inte hör ihop med texten mer än att det är exempel på bilder som jag vill ska kunna klara sig själva utan ledande titlar eller text. Det jag tar upp här. Och att det är "straight photography". Utan åthävor i teknik. Det verkar även finnas stort intresse för bloggar om kameror och deras tekniska förträffligheter av olika slag. Och om det står Leica i rubriken brukar intresset bli extra stort ;-).

Nils

PUKEBERG 2025 07 26

På upptäcktsfärd runt Pukebergs glasbruk i somras. Vi var där för att se utställningen om Konsum på Designmuséet och det blev en stund över för att flanera med kameran. Vid en brännugn för lergods som stod ute fanns underlagsplattor för föremålen man bränt. På dom hade bildats mönster. Dom kunde jag inte låta bli att fascineras av. Att det som inte var menat att bli konst, slumpens trolleri, kan spela in och åstadkomma något intressant. Sånt fastnar jag för. Och på glasbruksbyggnadens vägg bredvid, spelade naturens krafter in. Jag såg en bild, komponerade/ramade in och fotograferade det jag såg. Där fanns även andra spår på byggnaderna och jag har återvänt några gånger för att fotografera.

"You come in the place, and to feel, in this place is a picture waiting for me, and go back so many times as you got it."
Josef Koudelka

BW 28 - 2025
Silvergelatin 16x22cm

BW56 - 2025
Silvergelatin 19x19cm

____________

BÄTTRE SÄLJA GLAS ÄN FOTOGRAFERA?

Den frågan ställer jag mig efter att ha åkt till avslutningen för GLASRIKET GLÖDER och Second Hand-marknaden för glas på Glass Factory i Boda i söndags. Vi hade med oss fyra fulla flyttkartonger glas som jag samlat på mig under åren och kom hem med en sån halvfylld. Hittills i år har min fotografi inte inbringat mer än en liten del av det vi fick in på den försäljningen under 5 timmar. Så nu funderar jag starkt på vad det är för fel på folk som hellre köper gammalt glas av mig istället för mina bilder? Men det är nog lite skillnad ändå när man tänker efter. Loppisar och auktionsfirmor mm som säljer glas, dräller det ju av. Gallerier som säljer fotografi är inte så många. Glas är nog mer poppis än fotografi. Och den typen av fotografi jag pysslar med är nog mera svårsåld hos en bredare allmänhet än second hand-glass. Kanske mera att jämföra med konstglas, utan att vara pretentiös. Och konstglas köper väl folk inte varje vecka precis.

Men ändå inser man att man kanske slagit in på fel gebit, om det är pengar som är drivkraften. Vore det så skulle man blivit yrkesfotograf och då fått acceptera att det blivit andras bilder man fått ta, istället för sina egna. Och då inser man också ganska snabbt att valet man gjort ändå varit det rätta. Bilden här var den första jag såg hösten 2023, då jag satt i cafetreian på Växjö lasarett med min första flaska cellgifter i fickan och en kanyl in i armen. Jag tittade ut och där fanns bilden som visade precis hur det kändes. När jag druckit färdigt mitt te och ätit upp ostfrallan, var det bara att gå ut och komponera bilden som jag ville ha den. Enbart den bilden betyder mer än alla pengar jag någonsin kommer att tjäna på att sälja glas...

RETROPIA DISPOSABLE LENS

Nu har jag lekt hela dagen med Retropias förmodligen enkla meniscous-lins (ett enda element). Vi får se, kanske behåller jag den? Skrev annars på fb att den är till salu för 372 SEK. Det artade sig trots allt ganska bra när jag började leta bilder här hemma. Fotografering, samt redigering går ju lite snabbare än när man fotograferar analogt med film och gör bilderna i mörkrummet (men även denna lins kan köras på analoga kameror om man beställer den med Leica M eller LTM fattningar). Och det är betydligt enklare också, men ändå ganska tröttande för ögonen att sitta och titta långa stunder på en bildskärm när man redigerar. Jag ser inte så bra med mitt högra öga och de gör att det blir extra tröttande. Fast här är bilderna ännu inte på papper, bara som bildfiler. Blir det något som man tycker håller så ska de skrivas ut på arkivbeständigt material och då blir det dyrt för mig, för jag beställer av proffsfirma som kan den saken. Så för min del ser jag ändå det analoga som billigare än det digitala trots vad många andra tycker. Lite mindre dyrt blir det givetvis om man skriver ut själv, men det är en hel vetenskap att lära sig också för att få utskriften som man vill. Och dessutom är högkvalitativa skrivarpapper som är syrafria, typ vanligt klassiskt silvergelatinpapper i fiber för mörkrummet, också tämligen dyra.

Den här enkla optiken har man tagit från engångskameror och satt in den i en tunn platta med olika kamerafattningar. Den ser ut som ett kex. Det är fixfocus med näravstånd på ca 1,5m men jag upplever ändå att det fungerar även kring en meter med den jag fick. Och just detta exemplaret är nog mera att betrakta som en ren toycamoptik typ Holga, för både vinjettering och skärpa faller kraftigt i kanterna. Brännvidden är 30-32mm och fast bländare 10-11. Med en halvformatskamera blir det mera som en normal eller något vidvinkligare. Mina bilder här är tagna med ff men beskurna i efterhand till motsvarande utsnitt ungefär 50mm normal.