VÄXJÖ - 2026 01 28

Mina vandringar i STADEN fortsätter och det dyker upp nya bilder för mina ögon hela tiden. Kameran är verktyget jag använder för att rama in de bilder jag ser. Jag pysslar mest bara med rak och "ärlig" (kanske ett kontroversiellt uttryck?) fotografi. Utan några utsvävningar i varken ädelförfaranden, specialmetoder i mörkrummet eller datorns rika möjligheter att förändra och bearbeta bildfiler på olika sätt. Kopiering i svartvitt med traditionellt mörkrumshantverk som inte tar bort eller lägger till och som håller sig inom en ganska moderat nivå vad gäller återgivningen, det är det som gäller för mig normalt sett.

Sedan jag slutade med lithkopieringen pga det cancerframkallande hydrokinonet i lithframkallaren, så blir det inte några större utsvävningar i det tekniska bildutseendet. Jag har även sedan länge valt bort både vanliga framkallare med hydrokinon och de sura/luktande fixen till förmån för miljövänligare alternativ. Även den gamla hederliga D76 för filmframkallningen är numera ett minne blott för mig då även den innehåller hydrokinon. Det är Adox mera miljövänliga och hydrokinonfria XT-3 (typ Kodaks X-tol) som fått ersätta den.

Men jag kan någon gång ändå göra lite utsvävningar vad gäller det tekniska utseendet. Ibland kan det tillföra bilder något som förstärker uttrycket i bilden. Då kan det vara motiverat. Men bilden tycker jag ska hålla ändå även utan det man tillför. Man ska inte tro att en bild blir bättre för att man använder specialtekniker. I så fall är det ju enbart något ytligt/estetiskt man lägger till, men sånt brukar ju publiken falla för, och även jurys och många gallerister har man förstått. Då blir det ju något som kan verka intressant även för en större publik och även sälja bättre. Vackra och "estetiskt tilltalande" bilder, det är nog vad som går hem mest skulle jag tro. Men är det de intressantaste?

Det jag ändå kan sväva ut med numera är det jag började med redan på 1990-talet, med att kopiera bilden tillsammans med olika strukturer som finns i diverse tunna transparenta material. Det är helt ofarligt ur hälsosynpunkt och det kan ibland tillföra något, men passar inte för allt. Det påminner lite om resultaten som blev med ett av mina favoritpapper för lithkopiering, det ryska Slavich Unibrom 160BP. Jag har även en del olika handgjorda papperstyper som jag kan bestrykas med flytande silveremulsion för att få fram intressantare tekniska resultat. Men även det tycker jag man ska använda med förstånd och bara när det passar eller kan förstärka uttrycket i bilden.

Det som är mest givande för mig personligen tycker jag ändå är när man kan få fram bilder som är intressanta även utan att skruva till det på något sätt. Rak/Straight Photography som man brukar kalla det. Det är utmaningen man har som fotograf som jag ser det, och det som är det unika med fotografi. Annars blir det mera typ pictorialismen kring förra sekelskiftet, då man ville särskilja sig från fotografiet och närma sig den målade konsten med olika "bearbetningar" av det ursprungliga fotografiet. Ett mera estetiskt sätt att se på den fotografiska bilden, och som nu i den digitala tidsåldern med allt man kan göra i en dator, åter har fått ett uppsving. Fotografi är ändå tillräckligt bra i sig självt, det tycker jag är en bra utgångspunkt.

STADEN 2.0
BW 11 - 2026
Växjö 2026 01 28
Silvergelatinfotografi 27x27cm

VÄXJÖ - 2026 01 25

 

STADEN 2.0
BW 9 - 2026
Växjö 2026 01 25
Silvergelatin 27x34,5cm

SAMMANFATTNING AV ÅRET SOM GÅTT

2025 blev ett mellanår vad gäller fotografi. Efter det mera intensiva 2024. Dock deltog jag med tre fotogram vid den jurybedömda utställningen 30x30 på galleri Oscar i Mjöhult utanför Höganäs under hösten. Och även med några bilder under den lokala Konst- och Hantverksgruppen i Lessebo och deras Midsommarutställning. Men jag känner alltmera att fotografi, i alla fall den fotografi som jag ser som den mest intressanta och som jag tycker håller fast vid fotografibegreppet per definition, är lite malplacerad i dessa sammanhang. Man vill gärna att det ska sticka ut på ett eller annat sätt mot vanlig fotografi, genom att exempelvis förädla fotografiet med olika metoder. Typ udda/speciella/ kameror eller äldre förfaranden i mörkrummet, från fotografins barndom (mer eller mindre giftiga) eller annat där tryck och/eller specialtekniker används med fotografi som utgångspunkt. Eller för den skull modernare digitala metoder med datorns hjälp som på olika sätt vill "förädla" bilderna och närma sig den målade- eller grafiska konsten i uttryck och resultat. Är det vad man vill se så blir den vanliga raka fotografin i färg eller svartvitt inte lika gångbar längre. Det ska skruvas till rent tekniskt på olika sätt för att anpassas till konstvärldens normer och synsätt. Men jag kan ha fel. Det är min personliga upplevelse.

En del säger att konsten har "kapat" fotografin. Strömholm skrev redan på sin tid  att "i konstfamiljen är fotografen något av en bortbyting. Osäker på sitt ursprung, kan även en bra bildskapare ta till sig de mest underliga attityder: Bildskaparen kan se sig själv som "bara fotograf" och låna ut sitt språk till journalistiken och den politiska propagandan. I vissa fall blir fotografen "proffset" som säljer sitt kunnande och prostituerar sina ögon. Den mest förljugna attityden har de som hoppas ge fotografin ett lika-penningvärde med måleriet. De förstör sina negativ, och önskar sälja kopiorna som investeringsobjekt."

Att året för min del blev ett mellanår fotografiskt har sina förklaringar. Försommaren och sommaren ägnades åt husmålning och diverse reparationer av panel. Under sommaren/förhösten rensade vi även garagets takpannor från mossa och alger, samt lagade panelen och målade där också. Inne i garaget har vi färdigställt arbetet med att sätta isolering i väggarna och klä dom med gipsskivor samt förbereda för diverse elarbeten som ska komma nu detta nya år 2026. Och nu i slutet av året har vi dessutom fått hela hustaket med innertak, pannor, vindskivor och allt plåtarbete (även runt skorsten), helt utbytt, samt panelen på baksidans gavelspets utbytt och justerad så att den ligger rätt över plåten mot husets nederdel. Köks/altandörren är utbytt och garagets framsida har också fått ny panel. En port väntar vi på att få levererad och insatt de närmaste dagarna. Detta med hustaket, panelen och garaget, har vi inte kunnat eller orkat med själva utan anlitat en byggfirma för. Men slutmåla det som nu är utbytt till nytt grundmålat, ska vi försöka göra själva under försommaren som kommer. Till detta kan läggas en månads konvalecens med först 14 dagars influensa (som jag och Margret ådrog oss under ett besök på Ullared med trångt, mycket folk och dålig ventilation under vår vecka i Falkenberg i slutet av augusti) och sen ytterligare 14 dagars bihåleinflammation på det som följd. Så ni förstår nog varför 2025 blev som det blev gällande mitt fotograferande. Och ser man till starten av 2026, så har det fortsatt gå på sparlåga, även om jag gjorde en fotosession vid det sedan 1981 nedlagda Bröderna Greéns Glas- och Kristallsliperi nu i början på året. Trots att det var rent dokumentärt så tycker jag det blev lyckat i alla fall.

För att det ska bli några bilder till denna första blogbpost för 2026, kommer några av de 29 som blev resultatet av fotograferingen vid Kristallsliperiet i Fagerhult för 9 dagar sedan. Jag använde en över 50 år gammal Zeiss/Contax 28mm adapterad på ett 6 år gammalt digitalt kamerahus.

____________

ETT TAG SEDAN SIST...

Bloggposterna kommer inte så tätt men att göra något som mer eller mindre framtvingas av en slags tävlan om att producera så mycket som möjligt på kortast tid, brukar inte vara intressant. För mig är det bilderna som är det viktiga och det som jag vill visa i första hand. Det är ju kommunikation med fotografi/bild jag personligen är intresserad av. Inte reportage med bilder som illustrationer. Det är en annan sak som visst kan vara lika intressant, om man har det intresset. Men det har inte jag. Jag försöker åtminstone göra bilder som ska vara intressanta i sig själva, oavsett vad det är jag fotograferar. Motivet jag hittar bilderna i spelar mindre roll. Eller som CHR skrev på en av sina lappar: Låt inte motivet skymma bilden!

Och det har ju hänt lite i bildproduktionen under hösten i alla fall. Jag vill bara visa ett litet axplock av det och sen får bilderna tala. Vill jag säga något med bilderna? Nej, man får läsa av dom på sitt egna sätt. Men jag hoppas ändå att de är något som kan smälta in hos den som ser dom och att det sedan kan utvecklas känslor, tankar, mönster, frågor, geometrisk harmoni/disharmoni eller andra underfundigheter ur det. Personliga, inte styrda av mig genom texter eller titlar utan genom det som finns i bilden. Jag som fotograf/bildmakare blir mera den som sätter igång det hela, och sen kan det utvecklas år olika håll. Och ställa frågor. Istället för att ge färdiga svar får man ställa frågorna. Ibland är det mera uppenbart hur man tänkt eller komponerat när man fotograferat. Ibland är det estetik och komposition som får tala, ibland något annat eller bådadera. Men det väsentliga är att bilden inte blir någon slags illustration, ett fotografi rakt upp och ned utan tanke eller frågeställning, utan att där finns något annat. Så funderar jag personligen.

Anders Petersen menade i P1:s Söndagsintervju för några veckor sen att i Sverige förstår man sig inte på fotografi. Det finns väldigt lite uppskattning och förståelse för fotografi och fotografins historia här i landet. I Paris t.ex, säger Petersen, blir man uppskattad som fotograf och det man försöker göra som fotograf. Det blir man inte här. Det har varit så många intressanta utställningar i t.ex Stockholmstrakten, och det skrivs knappt ett ljud om det, eller skrivs. Det är verkligen trist. Intresset finns inte och kunskapen finns inte. Det var faktiskt mycket bättre i slutet av 60-talet och 1970-talet. Det är en annan tid. Och det finns inte tillräckligt intresse för att lära sig någonting om fotohistoria. Vi har till exempel i Sverige inte ett museum eller någon större institution som tar hand om svensk fotografi och den rikedom som finns i svensk fotografi. Vi har absolut ingenting. Vi kan jämföra med exempelvis staden Paris som har fyra stycken museer som är statligt understödda.

En hård dom kan man tycka, men jag upplever samma sak. Man förstår sig inte på fotografi och gallerier och andra är inte heller intresserade av att göra det. Man verkar hellre vilja att fotografin ska anpassa sig till övrig konst, som ju i grunden är totalt skild i sin karaktär från fotografi. Rak sk "straight photography" har svårt att få gehör, även om den har hög både teknisk och bildmässig kvalitét. Man vill att det ska sticka ut, efterarbetas, bearbetas och "manipuleras" för att det ska gå hem. Det kan vara speciella kameror som ger olika effekter, diverse operationer och bearbetningar i dator eller mörkrum, gamla metoder från 1800-talet eller annat. Men det ska inte se ut som vanlig rak fotografi, då blir det genast svårare. Även för fotografen skulle jag vilja säga. För den svåraste konsten är att få till något vettigt och intressant ur vanlig rak fotografi i färg eller svartvitt, utan att "joxa till det", men ändå göra det till något som kan få en betydelse som bild, inte bara som illustration eller rent tekniskt spektakulärt/ovanligt. Och publiken verkar följa efter "etablissemanget" och uppskattar inte den typen av fotografi lika mycket. Det är vad jag känner i alla fall.

En fortsatt fin helg önskas de som läser, och tittar på bilderna här! Om jag lyckas göra så mycket bloggposter som kan vara intressanta, det vet jag inte? Jag upplever det som att de som skriver mycket text drar mest intresse till sig. Och det finns det ju lite av här, även om bilderna inte hör ihop med texten mer än att det är exempel på bilder som jag vill ska kunna klara sig själva utan ledande titlar eller text. Det jag tar upp här. Och att det är "straight photography". Utan åthävor i teknik. Det verkar även finnas stort intresse för bloggar om kameror och deras tekniska förträffligheter av olika slag. Och om det står Leica i rubriken brukar intresset bli extra stort ;-).

Nils

PUKEBERG 2025 07 26

På upptäcktsfärd runt Pukebergs glasbruk i somras. Vi var där för att se utställningen om Konsum på Designmuséet och det blev en stund över för att flanera med kameran. Vid en brännugn för lergods som stod ute fanns underlagsplattor för föremålen man bränt. På dom hade bildats mönster. Dom kunde jag inte låta bli att fascineras av. Att det som inte var menat att bli konst, slumpens trolleri, kan spela in och åstadkomma något intressant. Sånt fastnar jag för. Och på glasbruksbyggnadens vägg bredvid, spelade naturens krafter in. Jag såg en bild, komponerade/ramade in och fotograferade det jag såg. Där fanns även andra spår på byggnaderna och jag har återvänt några gånger för att fotografera.

"You come in the place, and to feel, in this place is a picture waiting for me, and go back so many times as you got it."
Josef Koudelka

BW 28 - 2025
Silvergelatin 16x22cm

BW56 - 2025
Silvergelatin 19x19cm

____________

BÄTTRE SÄLJA GLAS ÄN FOTOGRAFERA?

Den frågan ställer jag mig efter att ha åkt till avslutningen för GLASRIKET GLÖDER och Second Hand-marknaden för glas på Glass Factory i Boda i söndags. Vi hade med oss fyra fulla flyttkartonger glas som jag samlat på mig under åren och kom hem med en sån halvfylld. Hittills i år har min fotografi inte inbringat mer än en liten del av det vi fick in på den försäljningen under 5 timmar. Så nu funderar jag starkt på vad det är för fel på folk som hellre köper gammalt glas av mig istället för mina bilder? Men det är nog lite skillnad ändå när man tänker efter. Loppisar och auktionsfirmor mm som säljer glas, dräller det ju av. Gallerier som säljer fotografi är inte så många. Glas är nog mer poppis än fotografi. Och den typen av fotografi jag pysslar med är nog mera svårsåld hos en bredare allmänhet än second hand-glass. Kanske mera att jämföra med konstglas, utan att vara pretentiös. Och konstglas köper väl folk inte varje vecka precis.

Men ändå inser man att man kanske slagit in på fel gebit, om det är pengar som är drivkraften. Vore det så skulle man blivit yrkesfotograf och då fått acceptera att det blivit andras bilder man fått ta, istället för sina egna. Och då inser man också ganska snabbt att valet man gjort ändå varit det rätta. Bilden här var den första jag såg hösten 2023, då jag satt i cafetreian på Växjö lasarett med min första flaska cellgifter i fickan och en kanyl in i armen. Jag tittade ut och där fanns bilden som visade precis hur det kändes. När jag druckit färdigt mitt te och ätit upp ostfrallan, var det bara att gå ut och komponera bilden som jag ville ha den. Enbart den bilden betyder mer än alla pengar jag någonsin kommer att tjäna på att sälja glas...

RETROPIA DISPOSABLE LENS

Nu har jag lekt hela dagen med Retropias förmodligen enkla meniscous-lins (ett enda element). Vi får se, kanske behåller jag den? Skrev annars på fb att den är till salu för 372 SEK. Det artade sig trots allt ganska bra när jag började leta bilder här hemma. Fotografering, samt redigering går ju lite snabbare än när man fotograferar analogt med film och gör bilderna i mörkrummet (men även denna lins kan köras på analoga kameror om man beställer den med Leica M eller LTM fattningar). Och det är betydligt enklare också, men ändå ganska tröttande för ögonen att sitta och titta långa stunder på en bildskärm när man redigerar. Jag ser inte så bra med mitt högra öga och de gör att det blir extra tröttande. Fast här är bilderna ännu inte på papper, bara som bildfiler. Blir det något som man tycker håller så ska de skrivas ut på arkivbeständigt material och då blir det dyrt för mig, för jag beställer av proffsfirma som kan den saken. Så för min del ser jag ändå det analoga som billigare än det digitala trots vad många andra tycker. Lite mindre dyrt blir det givetvis om man skriver ut själv, men det är en hel vetenskap att lära sig också för att få utskriften som man vill. Och dessutom är högkvalitativa skrivarpapper som är syrafria, typ vanligt klassiskt silvergelatinpapper i fiber för mörkrummet, också tämligen dyra.

Den här enkla optiken har man tagit från engångskameror och satt in den i en tunn platta med olika kamerafattningar. Den ser ut som ett kex. Det är fixfocus med näravstånd på ca 1,5m men jag upplever ändå att det fungerar även kring en meter med den jag fick. Och just detta exemplaret är nog mera att betrakta som en ren toycamoptik typ Holga, för både vinjettering och skärpa faller kraftigt i kanterna. Brännvidden är 30-32mm och fast bländare 10-11. Med en halvformatskamera blir det mera som en normal eller något vidvinkligare. Mina bilder här är tagna med ff men beskurna i efterhand till motsvarande utsnitt ungefär 50mm normal.

MAN MÅSTE RASTA GAMLA KAMEROR

Efter att ha använt småbildaren Icarex 35 BM med skruvbajonett under vistelsen i Höganäs, så blev jag lite sugen på småbildsformatet igen. Satte i en rulle i en annan av mina småbildare, den sista Zeiss Ikon-kameran som tillverkades i Voigtländerfabriken i Braunschweig, SL 706 med M42 skruvgänga. Precis som Icarex 35 med bajonett så fungerar den fortfarande efter att jag haft dom i mellan 5-10 år. Denna köpte jag från Israel med Ultronen till. Jag har även ett hus Icarex 35 TM för skruvgänga M42. Även det fungerar med slutartiderna någorlunda ok. Men man behöver rasta dom, dvs använda dom, för att de inte ska slöa igen.

SL706 fortsatte att tillverkas under Voigtländernamn efter att Rollei köpt rättigheterna från Zeiss 1972. Även de flesta optikkonstruktioner togs över, men inte denna Zeiss Ultron med konkav frontlins. Inte heller den fina Distagon 4/25mm fick Rollei rättigheterna till. Den tillverkades bara i en liten förstaserie på ca 20 exemplar i M42. Några få ex av 25mm med BM bajonett togs också fram som prototyper för den kamera som aldrig hann se dagens ljus, SL707. Denna SL706 och den tänkta SL707, har fullöppningsmätning med en speciell mekanik för att kamerahuset ska kunna läsa av vilken bländare som är inställd. De tidiga objektiven för Icarex 35S TM och BM saknar den mekanismen.

Mätaren på Zeiss Ikon SL706 ger utslag med ersättningsbatteri för PX625 insatt, men den är inte tillförlitlig, så jag använder separat exponeringsmätare istället. Och som sagt, gamla kameror behöver användas. Så nu är det film insatt även i denna, en Eastman 5222 vilket är en fantastiskt bra film på 250 ISO. Framkallad i Kodaks D96 (finns olika tillverkare för den som tex italienska Bellini och Cinestill) blir den väldigt finkornig. Jag har ett par påsar av den liggandes så får nog fundera på att blanda till en sån istället och framkalla i. Man kör den koncentrerad och sen efterhand som filmerna går igenom den lägger man på en viss procent vid varje framkallning. En liter ska räcka till ca 15 rullar och kostar kring en hundralapp, vilket ger under 7kr per film.

Bilden nedan från Liljeholmskajen hösten 2023 är fotograferad med Distagon 4/25mm och Eastman 5222. Som ni kanske lagt märke till utnyttjar jag inte hela småbildsformatet 24x36 mm, utan kapar en liten bit på längden så det motsvarar 24x33. Kopiorna i mörkrummet kopieras sedan i motsvarande proportioner vilket oftast blir 16x22cm.

.

BW 52 - 2025, HULEVIK - AUGUSTI 2020

Jag har förstått att man kanske ska skriva om sin fotografi? Men själv har jag svårt för att skriva eller sätta ord på mina egna bilder. De ska tala för sig själva tycker jag personligen. Så det får bli mera som ett runtomkringsnack för mig istället i så fall. Inget sönderanalyserande ordsnobberi som det ofta kan bli när recensenter och experter tar sig an bilder och bildkonst. En del gillar att illustrera/beskriva något med text och bild. Inget fel i det, men för mig blir den typen av fotografi mera ett journalistiskt sätt att se på bilder. Och det är inte det jag vill åstadkomma. 

I alla fall, 52 negativ i vanligt svartvitt har blivit kopierade i mörkrummet hittills i år. Och ungefär ett hundratal kopior har tagits fram (jag brukar göra två av varje). Mindre bilder än vanligt kanske men försommaren och sommaren ägnades mycket åt att renovera fasaden och måla vårt hus. Då hanns varken fotograferande eller något bildmakeri i dunkelkammaren med. Bilden på papper är ju mitt slutliga mål och jag gör allt svartvitt själv här hemma. Nr 52 i ordningen blev en från Åsnens Nationalpark i Kronobergs län. Ett fem år gammalt negativ som nu äntligen blivit kopierat till positiv i fysisk form. Jag tyckte väl inte det såg något ut då, men nu blev det bra tycker jag.

Vi besökte Trollberget vid Hulevik 2020, en vacker plats för utflykter. Att fotografera det vackra i naturen, det jag brukar kalla vykortsbilder, intresserar mig mindre numera. En fotograf jag läste om brukade köpa vykort istället på semestern, och sen letade han efter annat som intresserade honom mera för sin egna fotografi. Jag funderar nog ungefär likadant. Det vackra har så många andra förevigat tidigare, så det är ingen utmaning för mig som bildmakare. Även om det kan bli en och annan sån bild med mobilen. Jag tog även en hel del svartvita landskapsbilder för ett par år sen (Skogen och Sjön) då jag gick på cellgifter. Det var mest för att stilla oron och njuta medans tid är, och kameran fick följa med då. Då visste man inte något om framtiden, inte nu heller för den delen, men jag är frisk och ingen sjukdom har hittats på de efterföljande kontrollerna.

Jag letade ändå upp några utsnitt vid Nationalparken som jag tyckte kunde vara värt att ta mig an. Vid stranden fanns en fin ny brygga och där blev det läge att ta några exponeringar. Här är det Zeiss vidvinkel Distagon 4/25mm (M42 gänga) och Zeiss Ikon SL706 som användes. Kompositionen med bryggan och stenen tycker jag blev bra. Jag letar ofta utsnitt där jag försöker få delarna i bilden att samverka. Jag positionerade kameran så att jag fick hörnet av bryggan att ligga mot vinkelhörnet av vattenlinjen som bildats på stenen. Och där satt kompositionen för mig. Vill jag säga något med bilden? Nej, den är ett resultat av hur jag ser på saker och miljöer som passerar revy. Inte svårare än så.

BW 52 - 2025
Hulevik - augusti 2020
Silvergelatin 16x22cm

____________
_____
_

BAKOM MUREN LÅG CHRISTER STRÖMHOLMS GATA...

Som en mur. Kanske är det så man ska se på Christer Strömholm och hans fotografi? Svår att kategorisera, gatufotograf eller något annat? Personligen ser jag nog hans bilder som ganska personliga och mörka. Inte så mycket gatufoto, utan de har något som gatufoto typ Bressons ofta saknar. Bresson m.fl registrerar utanför sin egen bubbla, det blir mera ytligt. Medan Strömholm i det han registrerar kanske ser sig själv och sin inre verklighet? Eller som Lasse Söderberg uttrycker det i deras gemensamma bok "Resa i svartvitt": "Baudelaire hade ifrågasatt fotografiet  därför att det var naturligt, alltför slaviskt underkastat verkligheten. Något av samma misstro spårar man bakom Christers bilder: det han sökte var yttre bekräftelse på inre antaganden." Vidare: "Det fanns en mörk, bortvänd sida hos Christer. Det var den som hade fört honom in i nazistkretsar när han var mycket ung. Det var den som fick honom att se döden som en stimulerande del av livet och som gav hans bilder deras starka laddning."

Strömholm levde sina sista år i Höganäs, och här har funnits en gata uppkallad efter honom. När vi till slut hittade den och vandrade längs dess hela väg, såg vi inte en enda skylt som visade dess namn. Varken det gamla eller det nya. Kanske hade man inte hunnit sätta upp de nya skyltarna? Man hade i Höganäs, precis som i Stockholm, beslutat att döpa om gatan efter att den uppmärksammade boken av Andreas Gedin, om Strömholms nazistiska förflutna, kom ut i början av året. Man rättade även här in sig i ledet, där redan kända uppgifter om Strömholm (jag läste och hörde om det på radion, bl.a av honom själv, första gången för över 30 år sen), presenterades som nya. Den 10 april 2025 beslutade i alla fall bygg- och miljönämnden i Höganäs kommun att göra ett namnbyte på Christer Strömholms gata.

Väldigt lite i Gedins bok var nytt får man nog säga. Vad tillförde den kan man undra, mer än att författaren fick stor uppmärksamhet och att svenskar i gemen (som inte tidigare känt till Strömholm) numera fick veta att den store fotografen egentligen var en skitstövel? Men sanningen är nog betydligt mera komplicerad än många tror. Att Christer Strömholm till slut kom att påverkas av sin socialdemokratiske vän Conny Andersson, föreståndaren för Konsums bokhandel på Sveavägen och som stridit som frivillig mot fascismen/nazismen och kommunismen tillsammans med Christer i Spanien, Finland och Norge, verkar inte ha någon betydelse. Strömholms förehavanden i slutskedet av kriget och strax därefter kan tyckas märkliga, men är ändå något som det kan finns förklaringar till. Andersson och Strömholm hade likviderat tyskar i Stockholm, och som tidigare nazist kan den senare ha setts som en utmärkt aspirant för kontraspioneri. De krigförande parterna hade Stockholm som spioncentrum, då det var en av få städer där alla kunde röra sig fritt, oavsett vilken sida man stod på. Inget kan uteslutas i det perspektivet.

Man kan tycka vad man vill om dessa räddhågsna beslut att inte vilja sammankopplas med nazism, men något konstigt är det att man nu plötsligt får sådan eld i baken att Sveriges främsta fotograf genom tiderna, Hasselbladsprismottagare mm, och som bl.a genom sin Fotoskola i Stockholm satt outplånliga avtryck på svensk fotografi samt inspirerat mängder med fotografer, ska förpassas till historiens sophög genom att utplåna gatunamn som uppkallats efter denne. I sanning märkligt må man säga! Nu ska gatan bakom muren istället kallas för "Lergodsgatan". Ett namn som kanske bättre passar miljön längs dess sträckning?

STUDIES OF URBAN ENVIRONMENT - Studier av urban miljö

Studier av urban miljö. Det är nog en bra benämning på vad jag till stor del sysslar med i min fotografi. Hela helgen i Höganäs (utom lördagen) ägnades åt den uppgiften. Det passar bra även när man har sin äkta hälft som sällskap, om personen i fråga har förståelse för passionen vill säga. Och när man är sällskap till den personen under vandringar med det hen intresserar sig för. T.ex när vi letade efter Ulla Molins trädgård i Höganäs under fredagskvällen, då dök det upp ett hus med en balkong och ett tak överfyllda med ett virrvarr av teveantenner. Om inte denna förståelse för respektives intressen fanns skulle det nog aldrig fungera. Här är den slutliga silvergelatinkopian av något vi passerade under söndagsförmiddagen då vi tog en promenad i en del av Höganäs, innan vi fortsatte till Kullens fyr, där vi för övrigt höll på att blåsa bort.

BW 46 - 2025
Höganäs - 2025 10 05
Silvergelatin 16x22cm

HÖGANÄS 2025 10 03 - 05, Del 2

Andra filmen från Höganäs är framkallad och negativen digitaliserade. Idag börjar jag kopiera i mörkrummet, de jag vill ha på papper. Visar några av bilderna från söndagen här, som digitaliserade negativ. Tror även dessa ska fungera fint att göra till silvergelatinkopior på papper. När man flanerar som jag/vi brukar göra dyker det upp saker utefter vägen. Och det är det jag ser som jag försöker rama in till en bild. Ibland blir det längre stopp för att få till en komposition.

Normalt fotograferar jag med mellanformat och ser då en stor sökarbild på en mattskiva som är 6x6cm och jag har oftast minst enbensstativ med. Då blir det lättare att komponera än med småbild där mattskivan är 24x36mm, trots ljusschaktet som finns att välja för Zeiss Ikons Icarex 35. Jag kan alltså se bilden rakt uppifrån och ner och det finns även en lupp att fälla in. Fast det är lite problematiskt att fotografera höjdbilder då man måste hålla kameran på sidan och titta rakt in med det som ska fotograferas till höger om mig. Då är det fint att ha ett prisma att tillgå, vilket jag naturligtvis glömde hemma när jag packade ner kameran den här weekenden.

Optiken, den fina Carl Zeiss Tessar 2,8/50mm som egentligen är Voigtländers beräkning för Color-Skopar, var den enda brännvidden jag använde även på söndagen. Hade annars både Skoparex 3,4/35mm och Dynarex 3,4/90mm med i väskan, även dom Voigtländer-formulas, trots att det står Carl Zeiss på dom. Men som vanligt är det sällan jag byter brännvidd under en fotorunda. Det som sitter på kamerahuset från början brukar få sitta på hela tiden.

Den brännvidd jag trivs bäst med är nog normalen 50mm eller något smalare kring 55-70 (i mellanformat 80 - 100mm). Tittar man på de fotografer man ser upp till mest och inspireras av, så ser man ofta att dom använder väldigt få brännvidder. 35 eller 50mm i småbild, dvs. normal eller något mera vidvinkligare. Så egentligen är det inte mycket man behöver när allt kommer omkring. I småbild klarar man sig bra med en 50mm och det finns en uppsjö av tillverkare som tagit fram bra såna.

Vad som kommer fram i pappersväg av de här negativen när jag tar mig an dom senare idag, får vi se. Men det ser bra ut kan man nog säga. Man vill ju inte göra alla som tagits ut från en sån här första sållning, utan det blir ett mindre antal som man tycker kan hålla för att visas upp i t.ex. utställningssammanhang. I korthet kan man säga att processen går i tre steg.

1. Digitalisering av alla negativ.
2. Första granskning där ett antal tas ut och man lägger tid på att redigera lite grand
3. Andra sållning där de som man tycker har potential för att visas, blir till papperskopior i mörkrummet.

Bilderna här är från steg 2 i min personliga process, Många gör dock fortfarande kontaktkopior men det lägger jag inte tid på. Att sen sitta med lupp och granska kontaktkartorna är inte alltid tillförlitligt. På en stor dataskärm ser men betydligt bättre tycker jag.

____________
_____

__

HÖGANÄS 2025 10 03 - 05, DEL 1

En helg på Kullahalvön som trots ovädret som drog in, ändå blev ganska lyckad rent bildmässigt. Fredag eftermiddag och kväll, samt även söndagen bjöd på soligt och halvklarat väder. Även lördag kväll var lite lugnare med mindre regn. Men lördagen var annars bedrövlig. Anledningen till att vi tog en weekend här nere var att jag skulle lämna in mina tre bidrag till utställningen 30x30 på Galleri Oscar i Mjöhult. Det är vernissage nu kommande lördag mellan 13-17. Utställningen pågår 11- 26/10 med öppethållande fredag till söndag 13-17. Är du i närheten och har tid så titta gärna in!

Jag känner mig ganska färdig med Lessebo så det är alltid inspirerande att komma iväg och leta nya bildutsnitt med kameran. Fast man blir nog lite hemmablind ändå och kanske är det därför man tröttnar på orten där man bor? Filmerna från helgen är nu framkallade. Den ena är digitaliserad. Nästa steg i processen blir att slutföra bilderna i mörkrummet och få fysiska exemplar på papper att hålla i och se framför sig. Här är det 24x36-negativen i digital form som är vända till positiv, bilder som alltså "bara" existerar på en dataskärm. Jag brukar fota av negativen med min digitalkamera på ett ljusbord, detta istället för att göra kontaktkopior. Ibland är det svårt att få till bilder på papper i mörkrummet, även om dom ser bra ut som digitaliserade och vända negativ. Vi får se hur det går med de här men jag tror det ska gå fint.

Negativen överlag ser bra ut. Jag mätte ljuset med min externa ljusmätare, för kameran en Zeiss Ikon Icarex 35 saknar inbyggt mätare. Men det finns ett prisma som tillbehör med mätare, men jag tycker det är enklare att mäta separat ändå. Tiderna var från 1/30 -1/250 och jag använde inget stativ, varken enbens eller trebens. Kameran verkar exponera jämnt och fint på dom tiderna i alla fall. Lite lurigt annars med dessa gamla kameror från slutet av 1960-talet, men just det här huset är helt ok som det verkar. Bilderna är tagna med Carl Zeiss Tessar 2,8/50mm, den jag skrivit om tidigare och som Zeiss använde Voigtländers uträkning för, då betecknad Color-Skopar. Världens bästa Tessar för småbild 24x36? Jag tror att det kan vara så för den levererar bilder som man inte på något sätt behöver vara missnöjd med rent tekniskt.

Men bilder är ju så mycket mera och det finns många som gör och har gjort tekniskt bra prylar, så man ska inte lägg allt för stor vikt vid det tror jag. Jag har ju varit i Höganäs några gånger de senaste åren sedan jag fick mina hörapparater där. Region Kronoberg hade väntetid på ett år så jag tog tremånadersgarantin som regionen har och fick åka till Audionova i Höganäs och få min apparat istället. Det är dom som har sköter den saken för Region Skåne. Jag har kombinerat dessa resor dit ner med att dels fotografera och dels göra besök på museer och utställningar, bl.a den på Dunkers med Ralph Nykvists bilder vilken var otroligt sevärd. Jag som är vän av mörkrummet med silvergelatinkopior är ändå imponerad över vilka fina utskrifter som Rony Ekdahl på Helsingborgs museum lyckades ta fram från Nykvists negativ. Utskrifterna på Canson-papper hade han lyckats väl med.

Nu blev det alltså en resa till Höganäs igen i samband med att mina utställningsbilder skulle lämnas till Galleri Oscar. Och trots lördagsvädret bjöds det alltså på tillfällen för mig att leta bilder. Kameran var laddad med Eastman-Kodak 5222. En film som funnits sedan 1959 då den lanserades för kinofilm, men fungerar lika bra för stillbildsfotografering. Finkornigast blir den framkallad i Kodaks D96. Här använde jag vanlig D76 utspädd 1+1.

________________
______
_

SISTA SOMMARDAGARNA I ROSENDAL

Vi hade turen att få en stuga i Rosendal strax norr om Falkenberg sista veckan i augusti. Det är min fackförening GS-facket som har ett par stugor där och då jag fortfarande är pensionärsmedlem  kan jag hyra dom när det är ledigt. Billigt, ungefär hälften mot övrigt marknadspris för jämförbara stugor samma perioder. En av fördelarna med att vara fackansluten. Vi hade fantastiskt sommarväder denna vecka, även om det inte syns på de svartvita bilderna där det är ganska grått väder. Och stränderna vid Rosendal och Olofsbo var ganska tomma, förutom oss då som lapade både sol och salt. Mycket renare vatten här på västkusten mot Öland och östra sidan, som tyvärr blivit sämre och sämre under de över 40 år vi varit där och campat/badat.Synd att Östersjön tycks gå en väldigt tråkig framtid till mötes. Men man hoppas att det ska bli bättre, även om det ser ganska mörkt ut just nu. 

Skapligt varmt i vattnet var det vid Falkenberg också, det uppskattade vi och även barnbarnen som kom på besök under sista helgen då föräldrarna var på bröllop i Kungsbacka. Vad fotograferar man här då? Ja det blir sånt man ser och passerar på sin färd. Att alltid ha blicken öppen för sånt som kan dyka upp är bra. Här blev det ändå ganska alldagliga bilder utan några krusiduller eller krumbukter, vilket kan vara intressant även det. Men givetvis letar man efter det lilla extra som även vardagliga ting och miljöer kan härbärgera, om man har blick för det. Kvadrater med Hbl och 120-film från Kentmere i England.

VAD BEHÖVER DU?

Inte ofta jag gör tester för optik. Men gör ett undantag för att jag tyckte det var lite kul att visa hur en billig optik för några få hundralappar kan stå sig bra i jämförelsen med de som kostar flera tusenlappar. Man behöver inte alltid köpa dyrt för att få bra grejor.

Fotografers utrustning har ju alltid fascinerat. Vad behöver man egentligen? Många gånger tycker jag man lägger alldeles för stor vikt vid detta då skillnader ofta är akademiska. Men visst finns det dåliga saker och visst finns det väldigt bra saker. Många tror att priset är det som avgör kvalitén och visst är det ofta så, men inte alltid. Det visar denna normal från Yashica med Co/Ya fattning, ML 2/50mm.Vad som skiljer den från en kvalitétsoptik som tex Carl Zeiss Planar T* 1,7/ 50mm, är egentligen bara att den har lite mera märkbar tunnformig distorsion. I övrigt är skillnaderna subtila eller obefintliga. Vinjetteringen är ungefär lika för båda och försvinner nästan helt vid bl 4. Skärpan är också ganska lika både i kanter/hörn och mitt på samtliga bländare, när jag jämfört de båda. Yashican hittar man på begagnatmarknaden i prisklasser mellan 200-500kr. Planaren ligger på 1500-2500kr. Kanske är båda byggda i samma fabrik i Japan, den av Yashica ägda Tomiokaenheten där alla japantillverkade Zeiss-objektiv producerades?

Nu är priset för Planaren inte heller direkt högt om man jämför med t.ex Leitz Summicron R 2/50mm, vilken brukar ligga kring 2500 - 6000kr. Summicron brukar vara det man jämför med Planar och båda anses likvärdiga. Det jag sett på webben där man testat distorsionen för Summicronen, så ligger den ungefär som för Planaren. Även vinjetteringen ser lika ut, den försvinner precis som för Yaschica ML och Planar vid bl 4. Så kan du stå ut med att Yashicas ML 2/50mm har något lite mera märkbar distorsion, kan du få en likvärdig optik som Planar 1,7/50 eller Summicron R 2/50mm, till ett ganska mycket lägre pris.

Nedan mina testbilder för Yashica ML 2/50mm. Den kan precis som Planar och Summicron adapteras på de flesta digitala spegellösa kameror av olika fabrikat. Annars är det analoga kameror med Contax Yashica bajonett och film som gäller. Här är det heldigitala bilder fotograferade med en fullformats Canon. Ingen redigering alls utan jpg direkt ur kameran som de är. Vill man komma till rätta med distorsion eller vinjettering så är det simpelt i vilket ordinärt digitalt bildprogram som helst. Därför är såna avvikleser mindre betydelsefulla när man fotograferar digitalt eller digitaliserar sina negativ. Motljusegenskaper har jag inte testat specifikt, men i bilderna från skärpetesten lyser en ganska ljus himmel igenom lövverket i bakgrunden och det verkar optiken klara bra. När jag jämförde med bilderna från Planar 1,7/50mm så ser jag inga direkta kontrastskillnader/avvikelser heller.

VINJETTERING BL 2, 2,8, 4, 5,6, 8, 11, OCH 16

DISTORSION

BOKEH BL 2, 2,8, 4 och 5,6

SKÄRPA FRÅN BL 16, 11, 8, 5,6, 4, 2,8 OCH 2
16 överst, 2 nederst. klicka gärna upp bilderna i nedladdningsstorlek 2048 pixels (klicka på bilden, sen högerklicka och öppna i ny flik följt av +)