NÄR KYLAN BITER OCH VINDEN ILAR...

När vi äntligen fått något som liknar vinter i Sydsverige, infinner sig som vanligt välkända problem med kamerafunktioner. Både för digitala och analoga diton. För elektroniska och batteriberoende kameror är det oftast batterikapacitéten som försvinner och gör kameran obrukbar. Men det finns lösningar på sånt, med batteripack som kan bäras innanför kläderna i kroppsvärmen t.ex. För bl.a Pentax 67 som är batteriberoende, finns en extern batterihållare med sladd till en adapter som man sätter i batterifacket, och som man sen kan ha i fickan eller intill kroppen innanför kläderna. Men för helmekaniska kameror kan temperaturer ner mot nollan och på minussidan innebära att slutarna blir trögare. Speciellt de som har ridåslutare i kamerahuset är känsliga, t.ex Hasselblads första modeller 1600f och 1000f. De efterkommande modellerna från 500C/500 CM och framåt, har inte dom problemen eftersom slutaren finns inbyggd i optiken. Kylan kan säkert ställa till med problem även då, men risken är nog mindre.

Helmekaniska kameror med ridåslutare som t.ex Pentacon Six TL Exakta 66 och de Ukrainska Kiev-kamerorna med samma P6-optikfattning, är mera känsliga. Mina erfarenheter säger dock att den allra första modellen av dessa, Kiev 6C (6S), är mindre känslig för kyla. Jag skaffade en Arax 60 från Ukraina, vilket är en ombyggd och restaurerad Kiev 60, för några år sen. När temperaturen gick ner mot +5 så började slutaren krångla och låsa sig, eller inte utlösa alls. Den sålde jag med förbehållet att den tål kyla sämre. Och ersatte den med en Kiev 6C som är dess föregångare och den första av dessa modeller, fast med avtrycket på fel (vänster) sida. När jag sedan skaffade en 90mm Vega 12 optik med P6-fattning från en Lidköpingsfirma så kom den på ett gammalt Kiev 6C hus. Jag har fotograferat i minus 20 grader med blåst på sjön, med båda dessa kamerahus, och de har fungerat perfekt både på de kortare och lite längre tiderna. Inga avvikelser i exponeringarna heller.

Jag har funderat på varför denna första modell verkar gå bättre i kyla? Man flyttade ju avtrycket till rätt (höger) sida i den efterföljande modellen Kiev 60. Innebar det att det blir en mera komplicerad överföringsmekanism till slutaren i kameran, som jag tror sitter på vänster sida i båda dessa? Och att det på något sätt kan påverka att kameran inte löser ut rätt i kyligare väderlek? Metall sväller ju (dock bara mikroskopiskt lite) i kyla, och när metalldelar ligger mot varandra och även ska röra sig mot varandra som i mekaniska kameror, kan då denna minimala utvidgning av metallen spela en roll? Inte vet jag, men det är i alla fall en teori jag har. Kiev 6C verkar också i min subjektiva bedömning, vara lite mera robust byggd. Kanske gjorde man avkall på materialen/konstruktionen i den efterföljande modellen Kiev 60, för att spara pengar och resurser? Det är också en teori som får förbli en spekulation. Mitt intresse för kameramekanik är inte tillräckligt stort för att jag ska kunna reda ut det själv. Jag fotograferar och gör det med grejor som jag ser fungerar. Tekniken/mekaniken är inte mitt största intresse. Mer än just det, att jag försöker välja fungerande saker.

Bilderna här nedan är fotograferade med ett av de två husen Kiev 6C samt Kentmeres Pan 400, en blåsig och kylslslagen dag i Växjö, nu i början på februari. Visserligen bara minus 6-7, men ändå. Vinden ger en lägre temperaturmässig kyleffekt, säkert motsvarande -10 till -12. Kameran gick problemfritt och exponerade som den ska. På den satt den fina Xenotar MF 2,8/80mm från tyska Schneider Kreutznach. Den man väl får kalla toppnormalen för dessa normaler med P6-fattning. Fullt jämförbar med Hasselblads Planar 2,8/80mm från Carl Zeiss. Men Biometaren från Zeiss Jena i Öst går inte av för hackor heller. Den dög som standardnormal åt japanska Bronica när de beställde den från Zeiss Jena under en period på 1970-talet till ett av sina mellanformats kamerahus. Och då ska man veta att Bronicas optik normalt annars beställdes från det välrenomerade japanska företaget Nikon. Även västtyska Exakta tog fram en normal  med Jenas Biometar-formula till sina Exakta 66 hus, vilket ju visar att den är en bra konstruktion. Den Ukrainska normalen med P6-fattning från Arsatfabriken i Kiev och till  deras  Kievkameror, Volona-3 2,8/80 (Arax 2,8/80), ligger dock snäppet efter Zeiss Jenas Biometar, men inte långt ifrån. "Kungen" Xenotar MF sitter dock säkert på sin tron, även om den lider lite grand av ströljuskänslighet i motljus. Det finns dock bot för sånt i form av motljusskydd utformade som kvadratiskt kompendium. Och som de flesta vet, fotografi är oftast inte en fråga om teknisk perfektion.

VÄXJÖ - 2026 01 28

Mina vandringar i STADEN fortsätter och det dyker upp nya bilder för mina ögon hela tiden. Kameran är verktyget jag använder för att rama in de bilder jag ser. Jag pysslar mest bara med rak och "ärlig" (kanske ett kontroversiellt uttryck?) fotografi. Utan några utsvävningar i varken ädelförfaranden, specialmetoder i mörkrummet eller datorns rika möjligheter att förändra och bearbeta bildfiler på olika sätt. Kopiering i svartvitt med traditionellt mörkrumshantverk som inte tar bort eller lägger till och som håller sig inom en ganska moderat nivå vad gäller återgivningen, det är det som gäller för mig normalt sett.

Sedan jag slutade med lithkopieringen pga det cancerframkallande hydrokinonet i lithframkallaren, så blir det inte några större utsvävningar i det tekniska bildutseendet. Jag har även sedan länge valt bort både vanliga framkallare med hydrokinon och de sura/luktande fixen till förmån för miljövänligare alternativ. Även den gamla hederliga D76 för filmframkallningen är numera ett minne blott för mig då även den innehåller hydrokinon. Det är Adox mera miljövänliga och hydrokinonfria XT-3 (typ Kodaks X-tol) som fått ersätta den.

Men jag kan någon gång ändå göra lite utsvävningar vad gäller det tekniska utseendet. Ibland kan det tillföra bilder något som förstärker uttrycket i bilden. Då kan det vara motiverat. Men bilden tycker jag ska hålla ändå även utan det man tillför. Man ska inte tro att en bild blir bättre för att man använder specialtekniker. I så fall är det ju enbart något ytligt/estetiskt man lägger till, men sånt brukar ju publiken falla för, och även jurys och många gallerister har man förstått. Då blir det ju något som kan verka intressant även för en större publik och även sälja bättre. Vackra och "estetiskt tilltalande" bilder, det är nog vad som går hem mest skulle jag tro. Men är det de intressantaste?

Det jag ändå kan sväva ut med numera är det jag började med redan på 1990-talet, med att kopiera bilden tillsammans med olika strukturer som finns i diverse tunna transparenta material. Det är helt ofarligt ur hälsosynpunkt och det kan ibland tillföra något, men passar inte för allt. Det påminner lite om resultaten som blev med ett av mina favoritpapper för lithkopiering, det ryska Slavich Unibrom 160BP. Jag har även en del olika handgjorda papperstyper som jag kan bestrykas med flytande silveremulsion för att få fram intressantare tekniska resultat. Men även det tycker jag man ska använda med förstånd och bara när det passar eller kan förstärka uttrycket i bilden.

Det som är mest givande för mig personligen tycker jag ändå är när man kan få fram bilder som är intressanta även utan att skruva till det på något sätt. Rak/Straight Photography som man brukar kalla det. Det är utmaningen man har som fotograf som jag ser det, och det som är det unika med fotografi. Annars blir det mera typ pictorialismen kring förra sekelskiftet, då man ville särskilja sig från fotografiet och närma sig den målade konsten med olika "bearbetningar" av det ursprungliga fotografiet. Ett mera estetiskt sätt att se på den fotografiska bilden, och som nu i den digitala tidsåldern med allt man kan göra i en dator, åter har fått ett uppsving. Fotografi är ändå tillräckligt bra i sig självt, det tycker jag är en bra utgångspunkt.

STADEN 2.0
BW 11 - 2026
Växjö 2026 01 28
Silvergelatinfotografi 27x27cm