BW 37 - 2025
Björkshult - 2025 07 31
Silvergelatin 19x19cm på 24x30 papper.
Att flanera med kameran i glasrikets tidigare så levande och framgångrika småorter och miljöer, är förenat med ett stort knippe vemod. Speciellt för mig som sett ett av dom, Strömbergshyttan, leva och blomma under min uppväxt och som sedan gick samma öde till mötes som de flesta andra bruken. Den lilla byn mellan Hovmantorp och Lessebo förvandlades till "Dödens dal" över en natt när glasugnarna släcktes för gott 1979. Det var jag och min bror Åke som gav bruket det nya epitetet och det stämde verkligen när hyttljudet från slamrande pipor och de spontana "vrålen" försvann och allting blev tyst. Jag förmodar att det upplevdes likadant när glasbruket i Björkshult lades ner 1978.
Man känner sig lite som Sune Jonsson när han dokumenterade det utdöende småbrukar- och bondelivet under 1950- till 70-talet. Fast lite försent ute, då inga människor längre finns kvar och verkar där, utom några enstaka som bor i kvarvarande villor och lägenheter. Att ändå hitta spår av människor på platserna, blir ett sätt att ta sig an och bearbeta det som en gång var. För min del ser jag det som det är vad min egen fotografi till stor del går ut på. Att hitta spår av människor snarare än att fotografera människor, och att försöka göra det till bild på mitt personliga sätt. Även om det någon enstaka gång råkar hamna en mänsklig varelse också i mina bilder så är det just spåren som jag tycker är det intressanta. Både i det som är blomstrande och aktivt, och som här, det som, en gång var...
