Även hos mig själv uppenbarligen. När vi åkte på vår årliga bröllopsresa till Öland i helgen, den 42;a i ordningen till samma platser, hade jag bestämt mig för att fotografera landskap. Vad jag inte hade bestämt var att bilderna skulle kopieras mjukt och med softning via en nylonstrumpa spänd över en ram, vilken hålls mellan förstoringsoptiken och fotopapperet. Då får man denna effekt med lite överstrålning. När jag digitaliserade negativen (vilket jag gör numera istället för att göra kontaktkartor) kom denna mjuka kontrast fram direkt, efter att negativen vänts till positiv i datorn. Jag tyckte det skulle passa till bilderna och bestämde då att kopiera mjukt med nylonstrumpan under optiken. Nylonstrumpan skulle dessutom ge den extra effekten med överstrålningen/mjukheten i detaljerna, inte bara i totalkontrasten.Jag började med detta i mörkrummet ungefär samtidigt som vi åkte på Ölandsresan 1984, dagen efter vårt bröllop. Och strumpan som sitter på ramen är samma som då, den har hängt med genom åren.
Pictorialismen ja, den frodas som aldrig förr med alla möjligheter vi har att joxa till bilderna i datorn. Jag vet inte om lithkopiering i mörkrummet kan hänföras dit? Men troligen, då det blir speciella effekter av det i den slutliga bilden. Även om det är bilden precis som den blir efter framkallningen som är resultatet. Men det är i alla fall en fotografisk teknik, till skillnad från en del andra sk "ädelförfaranden" typ fotogrvyr/fotopolymer, vilka ju inte är fotografiska tekniker i själva slutskedet. Eftersom det är ett tryck med bläck. En fotoutskrift är väl att hänföras till samma, eftersom inte heller det är en fotografisk teknik i slutdelen, utan bläck som sprutas ut på ett papper som inte är ljuskänsligt. Ett fotografi görs som bekant på ett ljuskänsligt material, vilket belyses med hjälp av en förstoringsapparat och ett negativ, eller på annan sätt. Men vanligtvis kallar man allt detta det för fotografi ändå, eller inlemmas i den kategorin.
Pictorialismen kom ju vid slutet av 1800-talet, bl.a som en reaktion på att Kodak gjort den fotografiska bilden till var mans egendom. Man ville då särskilja sig från de "vanliga" fotograferna genom att närma fotografiet till övrig konst, och började då använda diverse tekniker för att "förädla" sina bilder. Men senare kring 1930, kom en reaktion även på detta, sk Straight Photography (Ren/Rak fotografi). Denna har ambitionen att skildra verkligheten och
vända sig bort från piktorialismens mer poetiska ambitioner. Det finns kopplingar
till den europeiska nysakliga fotografiska rörelsen Neues Sehen (nytt seende), främst förknippad med Bauhausrörelsen i Tyskland. Representanter för denna reaktion är Edward Weston, Dorothea Lange, Berenice Abbott, Walker Evans och Ansel Adams.
För min egen del kan jag förlika mig med båda, även om jag tycker det är mest intressant att hitta utsnitt/bilder i omgivningarna, som kan vara intressanta utan att behöva ta till specialtekniker som t.ex lith eller denna softning med nylonstrumpa. Jag upplever ändå att de av mina bilder som man brukar tycka bäst om, är just dessa som jag "skruvat" till med olika medel. Är det kanske så att vanlig rak fotografi inte tilltalar längre? Och i så fall vad beror det på? Ses den som lite för "simpel" (typ det som hände när pictorialismen inom fotografin växte fram), nu när man kan vrida till sina bilder med allsköns medel i en dator? Vill man numera att fotografi ska likna övriga konstarter, målad konst, tryck etc, för att det ska bli intressant? Synd i så fall tycker jag. För fotografi som är rak och inte konstlad, och som ändå kan bjuda på något matnyttigt för betraktaren, är ju det som fotografi egentligen går ut på och som är en riktig utmaning för fotografen. Att kunna skapa bilder utan överdrivna medel eller förvanskningar, det är det unika med fotografi, och det som skiljer den från andra bildmedier.